RIP Bimbo.
När farfar dog, för snart tio år sedan, fick farmor en hund av min moster Marie. Hunden, Bimbo, en stor svart blandras som inte ville vara kvar ute på Maries gård bland alla jobbiga hundar. Det var för myket stök helt enkelt. Hon ville bli stadsbo. Och farmor blev överlycklig. Ja, Bimbo också för den delen. Sällan har jag sett en hund ha det så bra. Leverpastej dagligen, ägg ( för pälsen ) varje lördag, lugnt & skönt. Och stugan i Löderup. Ja, det var nog det bästa. Där kunde hon ligga och njuta i gräset, lugnt & skönt.
Så igår kunde hon inte resa sig upp. Bakbenen ville inte mer.
Bimbo somnade in någon gång efter fyra på eftermiddagen.
Lugnt & skönt.
Nu ligger hon begravd där hennes liv började. Ute hos Marie, och de andra jobbiga hundarna. Jag är övertygad om att hon sitter uppe hos farfar i himlen och blir kliad på magen. Non stop.
Vi ses Bimbo. Hälsa Ronja.
