112.
Igår när jag & Matte gick ifrån EspressoHouse till bilen som stod parkerad precis vid kyrkan hände något oväntat. En man från Norge kom fram till oss med viss panik i ögonen, och frågade om vi bodde här i Ystad. Ja,. det var väl kanske inte just DET som var det oväntade. Men vad som kommer hända sen var riktigt obehagligt.
Normannen berättade att när han skulle gå in på en av de offentliga toaletterna på baksidan av Gamla Rådhuset hittade han en man som såg helt livlös ut., så han ville att vi skulle hjälpa till. Och såklart gjorde vi det!
Jag ringde 112 och beskrev var vi var och hur det såg ut på toan. Mannen, som kanske var runt 40 år, såg mer död än levande ut. Jag såg inte att han andades. Han hade blod runt munnen, blod på händerna. Uppknäppta byxor och bältet låg bredvid. Glassplitter runt honom. Armen han låg på blev bara mer och mer blå.
Norrmannen sa "hallå? hallå?" och försöte skaka liv i honom., (hur vågade han?!) men fick ingen kontakt.
Jag tyckte att tiden innan ambulansen kom var en evighet! Men så äntligen kom de., När de la armarna i kors för att flyfta upp honom på britsen bara gled de sakta ner åt sidorna igen. Helt väck med andra ord! Usch det var verkligen hemskt.
Vilket öde? Hur kan det gå så långt?
Har fortfarande bilden på näthinnan när jag öppnade dörren in till toaletten och såg honom. Tänk på det mina vänner, vi har det ganska bra ändå va?
Var rädda om er!
Normannen berättade att när han skulle gå in på en av de offentliga toaletterna på baksidan av Gamla Rådhuset hittade han en man som såg helt livlös ut., så han ville att vi skulle hjälpa till. Och såklart gjorde vi det!
Jag ringde 112 och beskrev var vi var och hur det såg ut på toan. Mannen, som kanske var runt 40 år, såg mer död än levande ut. Jag såg inte att han andades. Han hade blod runt munnen, blod på händerna. Uppknäppta byxor och bältet låg bredvid. Glassplitter runt honom. Armen han låg på blev bara mer och mer blå.
Norrmannen sa "hallå? hallå?" och försöte skaka liv i honom., (hur vågade han?!) men fick ingen kontakt.
Jag tyckte att tiden innan ambulansen kom var en evighet! Men så äntligen kom de., När de la armarna i kors för att flyfta upp honom på britsen bara gled de sakta ner åt sidorna igen. Helt väck med andra ord! Usch det var verkligen hemskt.
Vilket öde? Hur kan det gå så långt?
Har fortfarande bilden på näthinnan när jag öppnade dörren in till toaletten och såg honom. Tänk på det mina vänner, vi har det ganska bra ändå va?
Var rädda om er!
Kommentarer
Trackback
